Vad är förintelserevisionism?

 

Vad är historierevisionism?

Allt eftersom mer information om förflutna händelser ser dagens ljus blir det nödvändigt att omvärdera (revidera) dem med den nya informationen i omtanke. All historia granskas konstant. Det är en naturlig process. Det är en viktig process. Historierevisionism är processen att förändra det mänskliga förflutna så att det noggrannare representerar händelser som de verkligen förekom.

Ofta finns det motstånd till processen att bringa historia i enlighet med fakta. Anledningen till detta är att historia inte bara är ett protokoll av händelser, men det är också en källa utifrån en världsåskådning är tagen. En omvärdering eller revidering av viktiga historiska händelser kan ses som ett hot mot det politiska status quo och mot intressen vars makt delvis vilar på den etablerade synen av dessa händelser.

 

Vad är Förintelsen?

“Förintelsen”: En allomfattande neologism använd i referens till den (påstådda) utrotningen av Europeiska judar av nazisterna under Andra världskriget. Användningen av termen i denna kontext förutsätter följande: (1) nazisterna implementerade och lyckades i en uppsåtlig plan att förstöra (inte förflytta) Europeiska judar, (2) approximativt sex miljoner eller mer Judar dog som ett resultat, och (3) en majoritet av dessa dödades genom användningen av giftgas (Zyklon B) [och avgaser ur förbränningsmotorer] i gaskamrar byggda för syftet att ta mänskligt liv.

 

“Förnekar” revisionister Förintelsen?

Frasen ‘Förintelseförnekelse’ populäriserades av förintelseskribenten Deborah Lipstadt som innehar professur i Moderna Judendom- och Förintelseundervisningar vid Emoryuniversitetet. Dess syfte är att implicera att förintelserevisionister inte är rationella i deras åsikter. Dr. Lipstadt anser att den aktuella synen av Förintelsen inte kan ifrågasättas och att debatt om frågan inte ska tolereras. För detta syfte skapade hon epitetet “Förintelseförnekare”. Revisionister är skeptiska till efterkrigsvittnesmål om gaskammare vid nazistiska koncentrationsläger och har åsikten att ‘sex miljoner’-siffran är en grundlös överdrift.

Det handlar inte om att förneka någonting. Frågan är huruvida denna känslomässigt laddade och politiskt viktiga händelse kan granskas kritiskt. Forskare – vissa professionella, vissa amatörer – har ifrågasatt aspekter av den nazistiska förintelseberättelsen sedan kriget slutade för 65 år sedan. Bevisningen har varit svår att erhålla, men de senaste 40 åren har tillräckligt samlats för att konkludera att gaskammarberättelsen är definitivt falsk och att det nazistiska programmet att utrota judarna är en myt.

Problemet som har uppstått är att etablerade politiska intressen har gjort sitt bästa för att kuva denna forskning och att förhindra bevisningen som stödjer dessa häpnadsväckande slutsatser från att presenteras för allmänheten.

 

Vilka aspekter av Förintelsen anser revisionister vara tillstyrkta av bevis?

Innan kriget uppmuntrade Naziregimen utvandring av tyska judar. Lagar stiftades och påtryckningar från regeringen effektuerades för att gör livet svårare för judar i många yrken som judar dominerade i Weimarrepubliken (Tyskland, 1919-1933). ‘Haavara-avtalet’ (ett förflyttningsavtal) nåddes med sionistiska ledare för att underlätta utvandringen av tyska judar till Palestina. Utvandrande judar var ofta tvungna att överge mycket av deras förmögenhet när de lämnade Tyskland.

Efter att Frankrike stod besegrade diskuterades en plan av nazisterna att avlägsna judarna från Europa till den franska kolonin på Madagaskar. Denna plan slopades snart till stöd för en återflyttningsplan som förflyttade judar till getton och arbetarläger innanför sovjetiskt territorium efter invasionen av Sovjetunionen år 1941. Detta skulle vara det första steget mot det slutgiltiga grundandet av ett judiskt hemland efter kriget.

Eftersom tyskarna invaderade och ryssarna retirerade inträffade stora omläggningar i befolkning i östra Europa. Denna omläggning gick från väst till öst. Tiotals miljoner var inblandade. Många deporterades med våld till inre Ryssland. Andra följde frivilligt med kommunisterna då Röda armén retirerade österut. General Gehlen estimerade i sina memoarer att en tredjedel av befolkningen i områdena som Tyskland skulle ockupera, evakuerades österut före den tyska invasionen.

Eftersom judar sågs, av många östeuropéer, som villiga medbrottslingar till kommunisterna som hade ockuperat området åren och månaderna innan det tyska anfallet, förekom judeförföljelser efter Röda arméns reträtt och före ankomsten av den tyska armén. Många av dessa attacker på lokala judar var en reaktion till mördandet av politiska fångar av den sovjetiska polisen som beredde sig på att retirera.

Dessa händelser lämnade områden i Östeuropa, som nu ockuperades av det tyska Wermacht och var under nazistisk administrering, avfolkat.

Nazisterna tog situationen som ett tillfälle att avlägsna judar österut till områdena som övergavs under den sovjetiska reträtten. Judar skockades vid tågstationer och deporterades till getton och koncentrationsläger som hade upprättats för dem i öst. Vissa judar deporterades dock inte med anledningen att deras arbete ansågs vara för viktigt för den tyska krigsmaskinen.

Som ett resultat av den enorma förflyttningen av människor, skingrades många familjer och samhällen, och människor tappade kontakten med varandra. Många av dessa kontakter återknöts inte efter kriget på grund av en mängd anledningar varav de största var klyvningen av Europa i två efter kriget och grundandet av staten Israel.

Gerillagrupper bildades för att bekämpa den nazistiska ockupationen. En sabotage- och attentatskampanj av dessa grupper bemöttes genom förtryck från ockupanternas håll i form av Einsatzgruppen. Einsatzgruppen bekämpade partisanerna på sätt som inkluderade, i vedergällning, att man sköt civila. Judar uppfattades som att utgöra majoriteten av partisanerna. De var också folket som blev mål för vedergällning. Dessa vedergällningar tog flera former vilka inkluderade skjutandet av fångar eller deportering till getton och koncentrationsläger.

Under sommaren 1942 svepte en betydande tyfusepidemi över de nazistiska koncentrationslägren. Det hårdast angripna lägret var Auschwitz i Polen. Epidemin höll i sig i många månader. Krematorier byggdes i några av koncentrationslägren som del av hygieniska åtgärder som instiftades för att bekämpa epidemierna. Desinfektionsmedlet Zyklon B användes för att utrota de tyfusbärande klädlössen som spred sjukdomen. Det totala antalet judar som dog i lägren är inte känt, men det uppgick nog mot hundratusentals.

Eftersom tyskarna led militäriska ödeläggelser 1944 och 1945, tog nazisterna många från arbetsläger med sig då de retirerade västerut. Andra lämnades kvar. Då detta hände ryktes tiotals miljoner människor upp igen eftersom civilpersoner övergav nästan allting i ett försök att komma undan den framryckande Röda armén. Utvandringen 1941-42 var österut.; 1944-45 var den västerut.

I början var Europas judiska samhällen koncentrerade i östra Europa. Vid slutet av kriget var Europas judar fortfarande i östra Europa men, samhällena var splittrade. Tiotals miljoner människor – speciellt tyskar och judar – lämnades hemlösa av kriget. Som ett resultat emigrerade miljontals judar. Många slog sig ned i Palestina. Många fler flyttade till Nordamerika. Andra slog sig ned i Australien, Sydamerika, och Sydafrika.

Kriget var en välsignelse för sioniströrelsen. Förintelsen blev den grundläggande myten för det moderna Israel. Som sådan blev den en ursäkt för israeliternas beteende, vilket skulle ha varit oförlåtligt. Det blev också en förevändning för miljarder och åter miljarder dollar i stöd och “reparationer” som sändes till Israel från Tyskland och USA, även fast Israel inte existerade under kriget och deras invånare inte var föremål för nazistiskt förtryck. Mycket av stödet sioniststaten skulle komma att få var för syftet att återflytta europeiska flyktingar som inte ville flytta dit men inte hade något val just då.

 

Vilka aspekter av Förintelsen anser revisionister inte vara tillstyrkta av bevis?

Även om det inte finns någon universell syn på många aspekter av Andra världskriget och Förintelsen så kan man klassas som en Förintelserevisionist om man är skeptisk till följande:

• Hitler gav order om att utrota judarna i skrift, muntligt, eller genom mental telepati.
• Nazisterna kremerade 1 500 000 till 4 000 000 kroppar vid Auschwitz under mindre än två år nyttjandes mellan 30 och 52 en-persons krematorium och lyckades hålla allt en hemlighet tills sent år 1944 trots det faktum att  Auschwitz var ett betydande bombmål som fotograferades av amerikanska flygplan alltigenom det året.
• Nazisterna lyckades förstöra all dokumentation av förintelseprogrammet före Tysklands slutgiltiga kapitulation i mitten av 1945. Detta trots det faktum att alla tyska hemliga koder hade knäckts av Storbritannien, och många SS-kommunikationer hade avlyssnats av dem.
• Nazisterna landade på en plan som krävde att man allokerade otillräckliga boskapsvagnar (tåg) för att transportera hundratusentals människor halvvägs genom Europa endast för att döda dem när de istället hade kunnat döda dem lokalt och använt tågvagnarna till krigsinsatsen.
• Nazisterna använde dieselmotorer som källa för kolmonoxid för deras gaskammare.
• Nazisterna designade Zyklon B-gaskammare utan ventilationssystem eller gasförlösningssystem för att döda människor.
• Nazisterna grävde djupa gropar i en sumpmark och lyckades bränna kroppar i dem.
• Segrarna i ett krig är kvalificerade att döma de besegrade och kapabla till att skipa rättvisa därpå.
• Före detta politiska fångar och allmänna brottslingar är källor till tillförlitlig information som rör deras fångvaktare.
• Offer ljuger inte och har inget intresse i att hämnas.
• Förintelsen är en säreget ond händelse som är oförklarlig och inte kan likställas med någon annan.
• Judar bör kunna kräva speciell moralisk auktoritet på grund av att ha varit offer för förföljelse.

 

Bevisades inte Förintelsen vid krigsförbrytardomstolarna?

Nej. Den Internationella Krigstribunalen och Nürnbergprocessen upprättades inte för att bevisa någonting. Brotten i sig var aldrig frågan. Domstolarna antog juridisk vetskap om brotten. Detta betyder att brotten förutsattes vara sanna, grundat endast på anklagelserna. Inga bevis behövdes. Krigsförbrytardomstolarna upphävde också de normala bevisreglerna. De accepterade – som bevis – dokument, hörsägen, och annat material som aldrig skulle accepteras i något annat än en bluffdomstol.

Meningen med krigstribunalerna var att demonstrera den moraliska auktoriteten hos de nya världsmakterna. Genom att demonisera naziregimen, genom dessa rättegångar, säkrade England, Frankrike, USA, och Sovjetunionen sina positioner som Tysklands ockupanter och berättigade annekteringen av tyskt territorium tillsammans med ostracismen av tyskar till det sönderslitna kvarlevorna av Tyskland.

Allierade planer för Tysklands framtid vid den tiden inkluderade avindustrialiseringen av Tyskland. Levnadsstandarden skulle vara den lägsta i Europa. Det skulle vara en jordbruks-ekonomi även fast Tyskland var den mest tätbefolkade nationen på kontinenten.

I denna kontexten hade det visats för världen och tyskarna själva  att de var onda och förtjänade den förfärliga behandlingen de skulle komma att få. Landet skulle “av-nazificeras” och reduceras till stadiet där Tyskland aldrig skulle kunna “hota världsfreden igen”.

Eftersom karaktären av krigstribunalerna var rent politisk bör inget som fördes in i dem eller kom ut ur dem sväljas med hull och hår.

 

Erkände inte nazisterna själva att det fanns ett program för att förinta judarna?

Krigsförbrytardomstolarna antog juridisk vetskap om brotten; att förklara sig oskyldig på basis av att brottet aldrig inträffade var inget alternativ. Strategin för många svarande blev därför att påvisa icke inblandning eller att distansera sig själva från det anförda brottet. Baktaleri och fingerpekande var också vanligt. För att rädda sina egna liv lade de anklagade skulden på andra – speciellt personer som antingen var döda eller hade lyckats fly från de allierade.

Fångvaktarna av nazisterna använde tortyr och hot om tortyr för att erhålla många bekännelser. Ibland gjordes hot mot fångarnas familjer. För vissa, som Rudolf Höss, användes sömnberövande för att få dem att skriva under bekännelser.

Innehållet av bekännelser som de av Höss och Kurt Gerstein är nog för att slänga ut dem som bevis. De innehåller inre motsägelser, absurditeter, och fakta som är verifierbart falsk.

Trots det bestred de flesta höga nazisttjänstemännen som överlevde för att åtalas, att det slutgiltiga lösningen till den judiska frågan involverade deras utrotning genom massmord. Julius Streicher uppgav att han trodde att det var tekniskt omöjligt att döda så många människor och att han helt enkelt inte trodde det var sant eller att man ens hade försökt.

 

Bevisar beslagtagna tyska dokument att Naziregimen utrotade människor?

Nej. Tvärtemot är sant. Dokument som Wannseeprotokollet anger klart och tydligt att den slutgiltiga lösningen till den judiska frågan var ett program för evakuering och omflyttning i öst. Omständigheterna under vilka denna befolkningsförflyttning tog plats var inte idealiska och var i vissa fall omänskliga eller till och med grymma. Avrättningar ägde rum. Många familjer och samhällen splittrades i processen. Det är skamligt, men någonting väldigt annorlunda än ett avsiktligt massmord på judar.

Andra dokument som felaktigt presenteras för att stödja teorin om att utrotning var avsikten med omflyttningsprogrammet beror allmänt på efterkrigstolkningar av påstådda “kodord” som SS använde. Tolkningen av dessa kodord beror på vittnesmål efter kriget. Detta betyder att bevisen inte finns i dokumenten men i vittnesmålen.

 

(Översatt, med några tillägg, från: http://www.historiography-project.com/misc/faq.html)