En sorglig historia om en förintelseforskare.

Vad besitter större egentlig betydelse?  Bibehållandet av mainstream-versionen av förintelsen till varje pris eller livet på en människa vars enda brott var att engagera sig i historisk forskning i ett sökande efter sanning?

Den 11 juni, 2010, påträffades en allvarligt förruttnad kropp kilad mellan sätena i ett parkerat fordon utanför ett köpcentrum beläget i Karolinka, Opole, i Polen. Kadavret var förruttnat bortom igenkännande, och DNA-tester visade sig bli resultatlösa i att fastställa offrets identitet. Papper och dokument funna inuti fordonet fick dock polisen att dra slutsatsen att den avlidna personen var Dariusz Ratajczak, en historieprofessor som tidigare undervisade vid Universitetet av Opole. Han var 48 år gammal vid dödstillfället.

Familjemedlemmar bekräftade att den avlidne faktiskt var Dariusz Ratajczak. Efter utfrågning sa ett flertal vittnen till polisen att bilen endast nyligen hade parkerats där. Just före sin död hade Ratajczak planerat en affärsresa till Nederländerna där han hade blivit anställd att arbeta som en översättare.

Dariusz Ratajczak’s problem började med utgivningen av hans broschyr “Farliga frågor” i mars, 1999. Avhandlingen var självpublicerad och begränsad till endast 320 exemplar, men den gav tilltro till den gamla grundsatsen att ‘pennan är mäktigare än svärdet’. Ratajczak’s uppsats genererade en eldstorm av kritik bland sina samtida. Under månaden som följde bokens utgivning kallades en rätt så överraskad Ratajczak till Gazeta Wyborcza’s redaktion (en ledande polsk tidning), där han med ett hånleende blev tillsagd,

“Vi skall trampa ned dig i marken för den lilla boken, och det lilla underkapitlet om Förintelsen”.

I överensstämmelse med sina ord fortsatte redaktören av tidningen att göra just det. Gazeta Wyborcza inledde en förtalskampanj av trakasseri och skrämsel planerad att ruinera mannens liv och uppehälle – och den lyckades bortom deras vildaste förväntningar. Ratajczak anmäldes under Polens ‘Förintelseförnekelse’-lag som hade godkänts av legislaturen som en resultat av påtryckningar från den judiska lobbyn. Fastän domstolen till slut lade ner anmälan mot honom fortsatte smutskastningen, lögnerna och ärekränkningarna att förfölja honom med fanatisk envishet. Uppviglade av mediaattackerna så gick även andra med i kören för att relegera Ratajczak från hans lärarposition.

Direktören för Auschwitz Museum talade om honom som en Nazist; och talesmannen för den Israeliska ambassaden i Polen, Michael Sobelman, uttryckte offentligt sin ‘överraskning’ att en sådan man arbetar vid ett polskt universitet. Föga överraskande gick Simon Wienenthal Center med i kören och anklagade Ratajczak för att vara en antisemit, till vilket professorn svarade ganska oberört:

“Nuförtiden har anklagelsen för antisemitism kommit att bli ett slags exceptionellt brutalt vapen som etablissemanget använder hänsynslöst mot självständigt tänkande män (skrattretande nog även mot judar, såsom Dr. Israel Shahak). Skriv, i överensstämmelse med sanningen, om den nästintill rasistiska karaktären av staten Israel och du blir en antisemit. Peka ut Simon Wiesenthal’s faktafel i det förflutna, eller förnärma Mr. Adam Michnik’s Gazeta Wyborcza och du blir en antisemit. Skriv ett fåtal ord sanning om all dessa Wiesels, Kosinskis, eller några få anti-polska australienska lögnare av judisk härkomst och du blir en antisemit, såklart, och vidare. Ren och skär paranoia, eller – och här går vi till roten – ett viktigt element av politisk korrekthet.”

Förbryllad över grymheten och envisheten i attackerna riktade mot honom, kommenterade Ratajczak:

“Det som smärtar mest är att jag fann mig själv i en grupp av historiker som har blivit nedtystade. När allt kommer omkring, var snäll och lägg märke till att från 45 år till nu har siffran över mördade judar i Auschwitz-Birkenau sänkts från sex miljoner till mindre än en miljon. Det är officiell data. Sannerligen, även om de hade dödat en människa så skulle det vara en tragedi. Men varför är det så att vissa historiker kan legitimt ifrågasätta förintelsens siffror, och andra kan inte? Varför är det så att vissa personer kan reducera de sex miljonerna till mindre än en miljon och inget hemskt händer mot dem? Varför är det så att vissa personer inte får rätten att granska ämnet och ha fel, medan andra historiker har denna rätten?”

Eftersom han relegerades från sin lärarposition vid universitetet av Opole på grund av anmälan för att förneka Förintelsen, tvingades han söka jobb som en enkel arbetare. Innan han avskedades fick Ratajczak genomlida förödmjukelsen att beordras av sina överordnade vid universitetet att överlämna sig själv för psykiatrisk behandling för att anta att ifrågasätta någon aspekt av förintelsen. En kollega rådde honom att den enda utvägen för honom skulle vara att flytta från Opole och byta identitet. Förtalskampanjen blev så outhärdlig att den alienerade hans maka och förstörde hans äktenskap, och den en gång hyllade professorn degraderades till fattigdom och nöd. Var han än sökte jobb tog framtida arbetsgivare emot samtal från “gula” journalister som informerade dem att den sökande var en förintelseförnekare och att anställa honom skulle vara dåligt för affärerna. Inget mer än tipset behövdes för att förorsaka att arbetsgivare slänga hans ansökan i närmsta papperskorg.

Veckorna för hans död skiftade Dariusz Ratajczak till en vålnad av sitt forna jag, övergiven och undviken av familj, vänner, och gamla kollegor likadant. De alarmerande nyheterna om Ratajczak’s död chockerade traditionalistiska och patriotiska organisationer i Polen, vilkas talesmän skällde ut Ratajczak’s baktalare som personer vilka har en oskyldig mans blod på sina händer.

För dem driver professor Ratajczak’s död på ett allvarligt moraliskt dilemma: Är ifrågasättande av förintelsen, eller förintelseförnekelse av större egentligt värde än livet av en människa?

Moraliskt sett; vad besitter större egentligt värde? Bibehållandet av mainstream-versionen av förintelsen till varje pris, eller livet av en människa vars enda brott var att engagera sig i historisk forskning i ett sökande efter sanning? Oroande nog så finns det de som inte stoppar för någonting för att tysta varje och alla självständiga undersökningar i det historiska skede känt under namnet förintelsen; ett faktum som bäst illustreras av svaren från de som stödde den uppsåtliga och ondskefulla förföljelsen av en man för att han utövade sin gudagivna rättighet till intellektuell frihet. Oberörda av nyheterna om hans död gottade sig Ratajczak’s baktalare i hans bortgång, omedgörliga i deras cyniska hat mot mannen. En kritiker kommenterade hånfullt att han hade levt på sin fru’s bekostnad och inte kunde hitta ett bättre jobb än en kypare och natt-portier. Han ljög, han hade mentala problem, och levde ett miserabelt liv och hade en eländig död. Som om att förljugenhet, personlig olycka och mentala hälsoproblem garanterar en eländig död för någon!

Dessutom så var den uppenbara detaljen avsiktligen försummad: Mannen var en gång inkomstgivande anställd, och högt aktad, och hans ‘mentala problem’ existerade inte förrän de vanliga affärsmännen av äckel och förtal satt sina klor i honom, men genom att man beger sig till denna process av förtal så avhumaniseras och fördöms offret, och attentatorerna är hurrade och tröstade.

Läsaren kan fånga en glimt av professor Ratajczak’s djupgående insikter och spontana geni vilket visar sig under en intervju där han erbjuder en bedömning av ‘politiskt korrekta’ etablissemangshistoriker:

“Det är de som, avsiktligen, konverterar historia till en tjänare av aktuella politiska intressen av lika moraliskt och intellektuellt lättköpta styrande eliter. Syvende och sist är det de som bestämmer vilken fakta eller historisk figur som ska göras framträdande, och vilken som ska hållas tyst till döden. Naturligtvis gör de det utifrån perspektivet av aktuell politisk användbarhet…

Överallt halvsanningar, lögner, propaganda. Men det är inte alls galenskap, men snarare en metod som leder till att historisk medvetenhet förstörs, till att det sanna polska historiska arvet, utan vilket nationen inte kan existera, skärs av. Om vi bryter det första elementet av triaden så börjar helheten inte låta klok. Och det är var ‘kreativiteten’ hos de politiskt korrekta korrekturläsarna av historia lutar åt.

Om det finns ett icke-undersökt historisk fakta så undersöker jag det, vare sig någon gillar det eller inte. Om det finns ett problem som behöver åtminstone rapporteras om, eller utvecklas, så rapporterar jag och utvecklar det. Oavsett om de anklagar mig för, till exempel, att bryta lagen. På grund av detta är jag ett lätt byte för attacker… Gode Gud, jag blev inte en historiker för att skriva mellan rader. En historiker har en grundläggande roll att uträtta. Den är att nå sanningen. I princip, sanningen är en historikers’ enda vän. En historiker bör veta att sanning inte har några nyanser; sanning är alltid klar och en.”

Professor Ratajczak’s död dömdes till ‘självmord’, men skeptiker, kanske då de har i åtanke att man nyligen arresterade en Mossad-attentator som opererade i Polen, frågar oss hur en person i ett avancerat stadium av förvittring lyckades köra till en offentlig parkeringsplats och parkera en bil.

Före hans oförlåtliga överträdelse så hyllades professor Ratajczak som en av Polens’ briljantaste historiker, och han var högt aktad av sina elever. Han lämnar bakom sig en fru och två halvt föräldralösa barn. Hans begravning hölls i hemlighet, utan att underrätta offentligheten, och resultaten av en uppdragen obduktion sägs vara förestående.

Vad skall sägas som hans epitafium? Dariusz Ratajczak skall vi komma ihåg som offret för ett grymt, hänsynslöst öde vid händerna på ett grymt, hänsynslöst folk som använde hans bok, ‘Farliga frågor’, till att sätta sista spiken i hans kista. Dagen då Dariusz Ratajczak dog, den dagen dog yttrandefriheten i Polen med honom.

(Översatt, med några tillägg, från: http://english.irib.ir/analysis/articles/item/64684-the-sad-story-of-a-holocaust-researcher)