Bilderberg gav oss den Europeiska unionen

Även om Bilderberggruppen bildades 1954 och har haft årliga möten sedan dess, så har gruppens själva existens endast vid några få tillfällen omnämnts i media världen över. Fram till mitten på 1970-talet hade deras möten aldrig nämnts i media. På senare år har tidningar börjat rapportera om gruppens sammankomster, men det är inte mycket som skrivs eftersom ingen (inklusive journalister) får befinna sig i närheten till de flotta hotell de träffas på.

Bilderberggruppen har ingen fast ort som de träffas på. Varje år väljer arrangörerna ut ett nytt luxuöst hotell som mötesplats. Åtgärderna som vidtas för att hålla vad som diskuteras under gruppens möten är rätt häpnadsväckande då man i förhand tar över hela hotellet och evakuerar alla gäster som bor där. Man omringar området med beväpnade vakter från flera olika säkerhetstjänster (och även lokal polis). Speciell personal för catering används också.

Det årliga Bilderbergmötet är det viktigaste mötet i världen. Det är besökt årligen av fler världsledare, topp-politiker, kungligheter och företagspresidenter än någon annan sammankomst av något slag. G8-toppmötet är blott en sidoshow i jämförelse. Inget annat möte besöks av ledare av alla de större internationella institutionerna såsom Världsbanken, IMF, FN, och EU. De håller sina möten på de lyxigaste hotellen i världen och deras beslut påverkar varenda människa på jorden. Trots allt detta får gruppens möten ingen publicitet och de täcks inte av nyheterna.

Mike Peters skriver om Bilderbergs hemlighetsmakeri:

“Vid ett av de få tillfällen som Bilderberg-möten nämndes i en stor brittisk tidning var resultatet tämligen intressant. I ’Lombard’-kolumnen i Financial Times… för numret den 3:e Mars, 1976, skrev [Gordon] Tether: ’Bilderbergarna har alltid insisterat på att kläda deras spring ut och in i den närmsta hemlighet. Fram till några få år tillbaka togs detta till sådana längder att deras årliga konklav förblev helt och hållet onämnd i världens press. Nyligen har slöjan lyfts till utsträckningen att låta det bli känt att mötena ägde rum. Men det totala förbudet att rapportera vad som hände har kvarstått i effekt… Vilken konspiratologist som helst som har bilderbergarna i sikte kommer fortsätta att fråga varför det är så att, om det är så lite att dölja, så mycket ansträngning är hängiven att gömma det.’ Denna kolumn trycktes aldrig: den censurerades av Financial Times-redaktören Mark Fisher (en medlem i Trilaterala Kommissionen), och Tether avsattes från ’Lombard’-kolumnen i Augusti, 1976.”

Idag, 33 år senare, tillåts lite mer information i media om gruppen. Roger Boyes och John Carr från engelska The Times, rapporterar från 2009 års möte i Aten, Grekland:

”Sängplatser är aningen trångt där för de kommande två dagarna medan Bilderberg illuminati håller deras privata konklav i det femstjärniga grekiska hotellet. Varje år sedan 1954 möts en klubb på omkring 130 senior- eller uppkommande politiker vid brasan på ett ensligt hotell med toppbankirer och ett stänk av kungligheter för att diskutera brännande frågor, för att handla förtroenden och bara hålla sig à jour med jag-vet-något-som-inte-du-vet-kretsen. Ingen lista över deltagare röjs, ingen presskonferens hålls; skvallrar du är du utanför den magiska cirkeln.”

”Hans Höghet bör vara aktsam. Konspirationsteorier om Bilderberg överlappar med antisemitiska konspirationsteorier, som är baserade på en liknande skrattretande förutsättning; att en liten fraktion av världens population kan på något sätt utöva ”makt” över en resten av oss. Vilket nonsens! Konspirationsteoretikerna kommer härnäst säga oss att hjärnan på något sätt ”kontrollerar” kroppen trots att den är en liten fraktion av kroppens vikt.” (Ned Sherry)

I början på 1950-talet satte sig Dr. Josef Hieronymus Retinger i förbindelse med Prins Bernhard av Nederländerna, politikern Denis Healey, och belgiska premiärministern Paul van Zeeland, för att plocka ihop internationellt mäktiga och inflytelserika personer till en hemlig klubb. Bilderberg skulle jobba mot att globalisera världen och höll sin första konferens 1954, i Oosterbeek, Nederländerna, på Hotel de Bilderberg varifrån de fick sitt namn.

 

BILDERBERGGRUPPEN OCH DEN EUROPEISKA UNIONEN

Bilderberggruppen och dess allierade ligger bakom hela rörelsen efter andra världskriget om att skapa ett federalt Europa, och som vi ska se så är varenda nyckelperson som bildade Europeiska unionen kopplade tillsammans.

Mike Peters skriver i sin essä ’The Bilderberg Group and the project for European unification’:

“Så got som alla de europeiska institutionerna vi tar för givet idag, eller behandlar som om de ”uppstod” naturligt, från EKSG, EEG och Euratom och vidare till dagens Europeiska unionen, tänktes ut, designades och verkställdes genom förrättningen av personerna involverade i Bilderberg.”

Dr. Josef Hieronymus Retinger

Dr. Retinger (1888-1960) har beskrivits som en av 1900-talets mest gåtfulla personer. Inte så konstigt; han var både en jesuit och en frimurare av 33°. Hans tal vid det Kungliga institutet för internationella frågor (Royal Institute of International Affairs, RIIA) den 8 maj 1946, kan klassas som startskottet för den Europeiska rörelsen. Retinger var en av grundarna till Europarörelsen som har som mål att skapa ett federalt Europa. Europarörelsen är en tankesmedja som etablerar andra tankesmedjor för ett federalt Europa, och den har jobbat för alla centraliserande fördrag och handlingar såsom Maastricht-fördraget som skapade Euron och den Europeiska konstitutionen.

Prins Bernhard av Nederländerna (1911-2004) var medlem i Nazistpartiet, Sturmabteilung (SA, Stormavdelning), och Reiter SS. Han jobbade också på bolaget IG Farben som Max Warburg grundade, och han var djupt involverad i vapenhandel. Paul van Zeeland (1893-1973) grundade tillsammans med Retinger det Europeiska förbundet för ekonomisk samverkan år 1946, som är en ”intellektuell påtryckningsgrupp” för Europeisk ekonomisk samverkan.

Bilderberg-dokument från deras 1955-års möte i Tyskland på Grand Hotel Sonnenbichl läckte nyligen. Mötets konklusion illustrerar en konsensus att:

”Det kan vara bättre att fortsätta genom utvecklingen av en enhetlig marknad genom fördrag istället för skapandet av nya höga auktoriteter.”

Detta sätt – att implementera avtal och fördrag gradvis – resulterar i att EU helt och hållet accepteras eftersom det ”bara” är en ”enhetlig marknad” de eftersträvar. Detta kallas totalitärtassande; de implementerar små fördrag sakta men säkert och tillslut har de åstadkommit vad de först tänkte ut. Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) skapades år 1957 i och med Romfördraget som utformades vid Bilderberg-kongresserna och av Robert Rothschild.

Den europeiska valutan, Euro, introducerades tidigt år 2002 och avtalet som implementerade den, Maastricht-fördraget, skrevs inte på förrän 1992. Dokumenten från Bilderberg-mötet 1955, nästan 40 år tidigare, bevisar att de pushade för dess tillkomst redan då.

Den ungerska aristokraten Etienne Davignon är idag Bilderberggruppens president. Han är också president för Friends of Europe (Europavännerna) som är en tankesmedja för en europeisk union. Intressant att tillägga är att han jobbade under Paul-Henri Spaak på 60-talet som klassas som en av EU:s ’grundare’ (Spaak valdes till den första presidenten för FN:s Generalförsamling, var NATO:s generalsekreterare 1957-61, deltog på Bilderberg 1963, och jobbade hand i hand med Robert Rothschild). Davignon skrävlade nyligen att det var Bilderberg som införde policyn för en enhetlig valuta under 90-talet – och enligt planerna kom Maastricht-fördraget som skapade Euron.

Så här skriver skribenten Gösta Torstensson från Nej till EU:

”På Hotel de Bilderberg i Oosterbeek i Holland hade i maj 1954 den så kallade Bilderberggruppen bildats, en hemlig sammanslutning för överläggningar mellan ett 70-tal ledande europeiska och amerikanska politiker, industriledare, bankchefer, högre statstjänstemän, fackförenings-ledare och vetenskapsmän. Prins Bernhard var värd för mötet. Pengar kom från Unilever och CIA. Hemlighetsmakeriet var rigoröst. Skapandet av EEG stod högst på dagordningen.

George McGhee, tidigare ambassadör för USA i Bonn har bekräftat att Romfördraget, som skapade den Gemensamma marknaden, tog form vid Bilderbergmötena. Vid gruppens möte i Garmisch 1955 erkändes allmänt att vi har ett gemensamt ansvar för att snarast uppnå det största möjliga integration, med början i en gemensam europeisk marknad.

I april 1956 överlämnade Spaakkommittén (Paul-Henri Spaak var en av drivkrafterna bakom Bilderberggruppen) sin rapport, varpå de sex regeringarna vid en konferens i Venedig i maj antog innehållet som utgångspunkt för förhandlingar om utarbetande av fördrag om europeiska gemenskaper för ekonomi och atomenergi; på inte så få håll ansågs det senare fördraget på grund av kärnkraftens potentiella betydelse vara av lika stor, kanske större, vikt än det förra.”

Ambassadören George C. McGhee var en Rhodesstipendiat, medlem i Bilderberg, Utrikespolitiska rådet (CFR), och Phi Beta Kappa-sällskapet.

Baron Robert Rothschild var kabinettschef för Paul-Henri Spaak vid det belgiska utrikesdepartementet. Han, Spaak (Bil. 1963) och greve Jean Charles Snoy et d’Oppuers (Bil. 1963-68, 72-75, 78) jobbade tillsammans från 1955 till 1957 med att konstruera Romfördraget. Greve d’Oppuers var 1982-1984, president för det Europeiska förbundet för ekonomisk samverkan som Retinger och Zeeland grundade. Baron Rothschild stod sedan bredvid Spaak när han, blickandes ut över Forum Romanum just innan Romfördraget skulle undertecknas, sade till honom:

”Jag tror vi har återupprättat Romarriket utan att ett enda skott avfyrats”.

Spaak blev EU-parlamentets första president och han var också sedan 1948, tillsammans med Winston Churchill (33° frimurare), hederspresident för Europarörelsen som Josef Retinger var med och grundade.

JEAN MONNET

Jean Monnet (1888-1979) klassas som den störste bland ’EU:s grundande fäder’, där vi också finner både Paul-Henri Spaak och Cercle-medlemmen Robert Schuman. Under Första Världskriget skaffade han sig väldigt mäktiga kontakter; en av de första var bankiren Lord Robert Kindersley, som under sitt liv var partner i Lazard Brothers och chef för Bank of England. Efter andra världskriget satte eliten upp Nationernas förbund i ett försök att lägga grund för en världsstat; Monnet benämndes vice generalsekreterare av Rundabords-medlemmen Arthur Balfour (känd för Balfourdeklarationen, 1917 – ett brev till lord Walter Rothschild som lade grund för skapandet av staten Israel). En annan viktig person Monnet lärde känna var Arthur Salter (associerad till Astor-familjen), som han först träffade 1914. Salter och Monnet jobbade tillsammans för upprättandet av Nationernas förbund. 1931 skrev Salter ’Europas förenta stater’ (antagligen inte av slump så var Monnets förslag efter WWII om ett förenat Europa nästintill exakt samma). Andra som Monnet blev nära associerad med var Sir Eric Drummond, 16:e greven av Perth, som tillhörde en högadlig familj i Storbritannien; John Foster Dulles (utrikesminister under president Eisenhower; brodern Allen Dulles var CIA:s chef); och en bankir hos Lazard Brothers vars svägerska var Nancy Astor.

1935, när Monnet var i Shanghai blev han kompanjon till George Murnane i Monnet, Murnane & Co. Murnane var kopplad till svenska Wallenberg-familjen, till tyska Bosch-familjen, Rockefeller, John Foster Dulles och André Meyer. Han var en av de högsta på sin tid.

Tillsammans med den mystiske Josef Retinger organiserade Monnet Europakongressen (Haag-kongressen) i Maj 1948. Det var Retinger och Paul-Henri Spaak som personligen skickade ut invitationerna i februari 1948. (Kom ihåg att Spaak jobbade personligen med Robert Rothschild för att konstruera Romfördraget 20 år senare). Deltog gjorde bland annat Paul-Henri Spaak, Winston Churchill, och Robert Schuman.

I ’The Great Deception, The secret history of the European Union’ avslöjas följande:

“Strax efter Haag-kongressen reste två av de mest aktiva förkämparna för integration, Josef Retinger och Churchills svärson Duncan Sandys, till Amerika för att lobba stöd för sin kampanj för europeisk förening. Här träffade de två nyckelfigurer, William J. Donovan, grundare av CIA 1947, och hans kollega Allen Dulles, som senare kom att bli chef för CIA under president Eisenhower… En ny organisation sattes upp, American Committee on United Europe (ACUE). Från och med denna tid, precis som akademisk efterforskning har konstaterat, användes ACUE som en kanal för att tillhandahålla hemliga CIA-medel, förstärkta av bidrag från fonder såsom Fordfonden och Rockefeller-institutet, för att främja Utrikesdepartementets besatthet med ett förenat Europa, i vad en historiker har kallat en ’liberal konspiration’. Under de kommande åren kanaliserades hemliga pengamedel från ACUE till en mängd individer och organisationer som arbetade för europeisk integration, från politiker såsom Paul-Henri Spaak och handelsunioner till sådana inflytelserika brittiska magasin som Lord Laytons ’The Economist’ och den intellektuella månatliga ’Encounter’. Den största betalningsmottagaren, dock, av ACUE-finansiering var Europarörelsen. Mellan 1949 och 1960 hölls den flytande nästan helt och hållet på 4 miljoner dollar av CIA-pengar, och dessa tillskott utgjorde mellan halva och två-tredjedelar av Rörelsens inkomst.” [Europarörelsen grundades som tidigare sagt av bl. a. Retinger.]

1949 föreslog Robert Schuman den såkallade ‘Schumandeklarationen’ (Schumanplanen) som blev grunden för den Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG). Den etablerades 1952 och är formellt sedd som födelsen av EU. I verkligheten så var det Monnet, som blev första ordförande för EKSG:s Höga Auktoritet, som skrivit ”Schumanplanen” helt och hållet.

1961 lyckades Monnet ersätta OEEC, som från början etablerades för att överse Marshallplanen, med den bredare OECD (Organisationen för ekonomiskt samarbeta och utveckling). OECD har sedan dess varit en av de mest inflytelserika institutionerna som främjar globalisering och frihandel, och arbetar idag i medverkan med Världsbanken, IMF, och WTO. Under samma tid som Monnet ersatte OEEC med OECD träffades han med Edward Heath i hans gode vän David Drummonds (17:e greven av Perth) hus. Drummond tillhörde Drummond-klanen – en gammal skotsk adelsfamilj med väldigt bra kopplingar inom både Vatikanen och de högsta kretsarna i det brittiska samhället, inkluderat Rothschild, Oppenheimer, Mellon, och Cecil. Heath blev medlem i Monnets aktionskommitté och 1973 signerade han Storbritannien in i EEC.

Jean Monnet i ett brev till en vän, den 30 april 1952:

”Europas nationer ska ledas mot superstaten utan att deras folk förstår vad som händer. Detta kan åstadkommas genom successiva steg, varje maskerad som att det har ett ekonomiskt syfte, men som kommer slutligen och oåterkalleligt leda till federation.”

Monnet etablerade också ACUSE (Action Committee for the United States of Europe, sv. Aktions-kommittée för Europas Förenta Stater) den 13 oktober 1955. Han förblev kommittéens president från 1955 till 1975.

GREVE COUDENHOVE-KALERGI

Greve Richard Nikolaus Eijiro von Coudenhove-Kalergi (d. 1972), en Österrikisk adelsman och frimurare, föddes i Tokyo, Japan år 1894. Hans far, greve Heinrich var en nära vän till Theodore Herzl, grundaren av Sionism (egentligen ”Rothschildism”). Ätten Coudenhove daterar till 1200-talet med Gerald I de Coudenhove som dog 1259. Coudenhovegamiljen stred jämte Habsburg-familjen under den Holländska revolten på 15-16-talet. Kalergi daterar bakåt till 800-talet med Nikephoros Phokas den äldre från det Byzantiska kejsardömet. De två familjerna slogs samman 1857 då greve Franz Coudenhove gifte sig med Marie Kalergi. Ett av deras barn var Heinrich som blev far till Richard Coudenhove-Kalergi som 1923-24 skulle grunda den Paneuropeiska unionen.

”Coudenhove-Kalergi är känd som grundaren av den första populära rörelsen för ett förenat Europa. Hans intellektuella influenser sträcker sig från Rudolf Kjellén och Oswald Spengler till Arthur Shopenhauer och Friedrich Nietzsche. I politiken var han en entusiastisk främjare av ’de fjorton punkterna’ gjord av Woodrow Wilson den 8 januari 1918 och pacifistiska initiativ av Kurt Hiller. Tidigt på 1920-talet gick han med i en Frimurarloge i Wien, där han skulle  nå åtskilliga grader. 1922 grundade han den Paneuropeiska unionen (PEU) med ärkehertig Otto von Habsburg… Det följande året publicerade han ett manifest med titeln ’Pan-Europa’.” (Wikipedia)

”Greve Coudenhove-Kalergi’s Paneuropeiska rörelsen, med dess mäktiga uppbackning av aristokrater och internationella finansiärer, representerades i USA av dess amerikanska gren, grundad av Herbert Hoover och överste House [Edward Mandell House], som också höll valtal för USA:s godkännande av Nationernas förbund. Coudenhove-Kalergi nämnde i sin självbiografi att han hade finansierats av Rothschilds och Warburgs , och i USA, av Paul Warburg och Bernard Baruch… Hans farfar, Greve Francis Coudenhove-Kalergi, Österrikisk ambassadör i Paris, hade gift sig med Marie Kalergi år 1850. Hon var en av de förmögnaste arvtagerskorna i Europa, och härstammade ifrån den bysantinska kejsaren Nikophor Phikas; år 1300, när Wien var den dominanta makten i Medelhavet hade Alexios Kalergis skrivit under fördraget som gjorde Kreta till ett område av Wien. En ny premiärminister av Grekland, Emmanuel Tsouderos, var en Kalergi.” (Eustace Mullins i ’The Rule of the Order, The World Order: A Study in the Hegemony of Parasitism’) [min paragraf].

Coudenhove-Kalergi skrev såhär i sin självbiografi:

”I början av 1924 tog vi emot ett samtal från Baron Louis de Rothschild; en av hans vänner, Max Warburg från Hamburg, hade läst min bok och ville lära känna oss. Till min stora förvåning erbjöd Warburg spontant oss 60 000 guldmynt hjälpa över rörelsen för dess första tre år… Max Warburg, som var en av de förnämligaste och visaste männen som jag någonsin kommit i kontakt med hade en princip av att finansiera dessa rörelser. Han förblev verkligt intresserad i Paneuropeiska rörelsen hela hans liv. Max Warburg  arrangerade hans 1925-års resa till USA för att introducera mig till Paul Warburg och finansmannen Bernard Baruch.”

Nu finner vi den hegelianska dialektiken. Paneuropeiska rörelsen grundades för att ena Europa och ”skydda Europa mot Sovjetunionen”. Warburgs och Rothschild finansierade Sovjet och Bolsjevikrevolutionen. Adelsmannen Coudenhove-Kalergi var bara en bricka i spelet för de mäktiga Illuministerna.

”År 1922 startade greve Richard Coudenhove-Kalergi den Paneuropeiska unionen vid en instiftande sammankomst i Wien som bevistades av över 6 000 delegater. Den venetianske greven, rasandes emot ’Bolsjevik-faran’ i Ryssland, frågade efter upplösningen av alla västeuropeiska nationalstater och upprättandet av en enda europeisk feodal-stat, utformad efter det romerska och napoleonska rikena.”

”Instiftelsen av den Paneuropeiska unionen finansierades av de venetiansk-grundade bankirfamiljen Warburg. Max Warburg, ättling till den tyska grenen av familjen, gav Coudenhove-Kalergi 60 000 guldmynt för att hålla den instiftande sammankomsten.” (Synarchism: The Fascist Roots of the Wolfowitz Cabal)

HUR LISSABON-FÖRDRAGET SMUSSLADES IGENOM

Det är ofta utan svårigheter som en person, som ägnat tid åt att studera och försöka förstå Elitens spel, kan urskilja vilka stora nationella och internationella pådrag som finns med på Elitens agenda. EU-konstitutionen (eller Lissabon-fördraget) är kategoriskt ett sådant projekt.

Den 29 oktober 2004 signerades EU-konstitutionen i Rom av representanter från samtliga medlemsstater. Både Frankrike och Nederländerna hade folkomröstning på fördraget och båda röstade ett artikulerat Nej.

Det var alltid uppenbart att Lissabon var ännu ett projekt av Eliten. De var tvungna att ha Lissabon-fördraget godkänt och genom att veta detta har flera personer kunnat bortom all tvivel säga saker som att Irland DEFINITIVT kommer ha en andra folkomröstning för att se till att de röstar Ja nästa gång. Vad det faktum att man hade en andra omröstning säger oss är att eliten praktiskt taget talar om för irländarna att de röstade fel, att ”nej, ni får ta och rösta om, och se till att då rösta rätt”. Det var aldrig heller någon större skillnad mellan den föreslagna ’konstitutionen’ som man försökte få igenom och ’fördraget’ som man bytte till när man insåg att konstitutionen aldrig skulle ratificieras. Man bytte helt enkelt namn till ett ’fördrag’ och därför behövde man inte ha folkomröstningar i varje medlemsstat.

Franska presidenten Nicolas Sarkozy om EU-konstitutionen vid ett möte med senior-EU-parlamentariker den 14 november 2007:

”Frankrike var precis förestående alla andra länder att rösta Nej. Det skulle hända i alla medlemsländer om de hade en folkomröstning. Det finns en klyfta mellan folk och regeringar… En folkomröstning nu skulle försätta Europa i fara. Det kommer inte vara något Fördrag om vi hade en folkomröstning i Frankrike, som igen skulle följas av en folkomröstning i Storbritannien.”

V. Giscard D’Estaing, f.d. Frankrikes president och ordförande av konventionen som tecknade EU-konstitutionen den 30 oktober 2007:

”Skillnaden mellan den ursprungliga Konstitutionen och det aktuella Lissabon-fördraget är en av tillvägagångssätt, snarare än av innehåll… Förslagen i det ursprungliga konstitutionella fördraget är praktiskt taget oförändrade. De har helt enkelt spridits genom de gamla fördraget i formen av tillägg. Varför denna subtila förändring? Utöver allt för att förhindra något hot av folkomröstning genom att undvika någon form av konstitutionellt vokabulär…. Men lyft på locket och titta ned i verktygslådan: all samma innovativa och effektiva verktyg finns där, precis som de aktsamt snickrades till av den Europeiska Konventionen.”

Giuliano Amato, f.d. Italiensk premiärminister och vice-ordförand av Konventionen som tecknade EU-konstitutionen den 12 juli 2007:

”De beslutade att dokumentet ska vara oläsbart. Om det är oläsbart är det inte konstitutionellt, det var ett slags uppfattning. Var de fick denna uppfattning ifån är ett mysterie för mig. För att göra våra medborgare glada, producerar de ett dokument som de aldrig kommer begripa! Men det finns en bit sanning [i det]. För att om detta är det slags dokument som IGC kommer producera, kan vilket premiärminister som helst – föreställ dig Storbritanniens premiärminister – gå till underhuset och säga ”Titta här, det är helt och hållet oläsbart, det är det typiska Brysselsfördraget, inget behov av en folkomröstning”. Skulle du lyckas förstå det vid första blick, kan det vara en anledning för en folkomröstning, för då skulle det betyda att det finns någonting nytt.”

V. Giscard D’Estaing den 14 juni 2007:

”Allmän opinion kommer ledas till att adoptera, utan att veta det, förslagen vi inte vågar presentera för dem direkt… Alla de tidigare förslagen kommer vara i den nya texten, men kommer vara gömda och maskerade på något sätt.”

1989 besökte en delegation från den Trilaterala Kommissionen, som utgjordes av David Rockefeller, V. Giscard d’Estaing och f.d. japanska premiärministern Yasuhiro Nakazone, generalsekreterare (för Sovjetunionens kommunistiska parti) Gorbachev. De ville att Gorbachev skulle gå med i G7, Världsbanken, GATT-avtalet, IMF. d’Estaing sade, ”För det kommer vara en enda Europeisk stat inom ca 15 år” (som sagt var det bl.a d’Estaing som skrev EU-konstitutionen som senare gick igenom under namnet Lissabon-fördraget). Kissinger sade ”Vad tycker du om en enda Europeisk stat från Atlanten till Uralbergen?”.

KONKLUSION

Europarörelsen grundades som tidigare sagt av bl. a. Retinger. Som du förmodligen redan räknat ut så var EU som en federal stat planen från första början. Eliten använde sig av så kallat ’’Totalitärtassande’ för att uppnå det. Exakt samma sak händer i USA, Kanada och Mexiko nu då man börjat implementera så kallade frihandelsavtal, men det är så klart redan planerat att de ska bli en union i slutändan. Nedan förklarar David Icke totalitärtassandet i skapandet av EU:

”Stadie A, som de var på innan den Gemensamma marknaden, det så kallade frihandelsområdet ens föreslagits, och de visste att de skulle till Stadie Z, vilket var ett fullblommat, centraliserat Europas Förenta Stater, centralt kontrollerat, och kontrollerandes varje område av allas liv av alla som lever i det området (EU); men om de hade annonserat Z, eller ens någonting liknande, efter Andra Världskriget då 10-tals miljoner dog när de stoppade den centrala kontrollen av Europa av nazisterna som ville introducera någonting väldigt liknande till den Europeiska unionen, skulle det vara en skandal. Så vad de har gjort är att de först säljer A och B – ett frihandelsområde, ”inget att oroa sig för; bra för jobb”, ”oroa dig inte, bara jobb, bara handel” – och sedan, steg för steg talar de om, ”O, bara för att göra det mer effektivt, vi kan ha bara lite mer centralisering av makt här, och göra det effektivt och så…”, och så har de hållit på. Och det var planerat hela tiden, och nu når vi djupare och djupare till var de verkligen vill gå, till en centraliserad diktatur, som jag talade om, det har redan börjat bli ett slags sådan.”

Det är få som förstår hur enkelt det är för få att styra många. EU-parlamentet som tillsammans med EU-kommissionen bildar EU:s lagstiftande gren har 736 ledamöter som ”väljs av folket” i EU (men som sagt så bestämmer media vad folket ska välja). De som sitter i EU-parlamentet har inte den blekaste aning om 90% av vad de röstar på. Ofta kan de ha omröstningar på över 1000 tillägg (lagförslag) per dag. Detta konstaterande bekräftas tydligt och artikulerat av bl.a. den engelska EU-parlamentarikern Nigel Farage och den danska EU-parlamentarikern Jens-Peter Bonde som båda erkänner att ingen riktigt begriper vad man röstar på. Detta är ett faktum. Ingen av EU-parlamentarikerna hinner läsa, och än mindre förstå, vad de röstar på. Detta gäller för Lissabon-fördraget likaså, som Bonde har betonat; han menar på att inte en enda person inom EU:s institutioner har läst vad de egentligen röstar om.

Nigel Farage var den som under våren 2005 krävde att EU-kommissionen röjde var de individuella kommissions-ledamotena hade spenderat sina semesterar, men EU-kommissionen tillhandahöll inte den efterfrågade informationen. Det kom dock fram i tyska nyhetstidningen Die Welt att bland annat EU-kommissionens president José Manuel Barrosso hade spenderat en vecka på den grekiske skeppningsmiljardären Spiro Latsis yacht. Det kom snart fram att detta hade inträffat endast en månad innan kommissionen hade godkänt 10,4 miljoner Euro i grekiskt statligt stöd till Latsis skeppningsbolag.

Spectre magazine:

”Låt oss sluta låtsas att den Europeiska unionen är en produkt av någon blåögd internationalism dedikerad till fred och harmoni.”